Jag förstår varför nu. Varför du ville att vi inte skulle slösa bort varandra genom att aldrig mer ses. Varför du ringde mig på kvällen den där kyliga månaden och sa: alla gör sina misstag men är det förlåtet så börjar man bara om igen. Det finns inget slut förren döden nått dig. Men du visste det redan då. Du visste redan för tio månader sedan vad du skulle göra den sextonde november. Och du visste vart det skulle leda mig. Jag var för svag för att gå igenom det ensam, jag behövde någon. Någon som jag egentligen litade på, fastän jag själv vägrade att inse det. Och fastän det var just den människan jag ville strypa för stunden. Men du visste att jag sedan skulle ha nytta av honom. Att jag sedan skulle förstå vilken dyrbar tid jag kastat bort på att tro att allt var förstört. Ensam. Ordet skrämmer mig. Jag hade aldrig klarat detta själv. Det var därför du förde oss samman igen. Det var därför.