Därför.
Jag förstår varför nu. Varför du ville att vi inte skulle slösa bort varandra genom att aldrig mer ses. Varför du ringde mig på kvällen den där kyliga månaden och sa: alla gör sina misstag men är det förlåtet så börjar man bara om igen. Det finns inget slut förren döden nått dig. Men du visste det redan då. Du visste redan för tio månader sedan vad du skulle göra den sextonde november. Och du visste vart det skulle leda mig. Jag var för svag för att gå igenom det ensam, jag behövde någon. Någon som jag egentligen litade på, fastän jag själv vägrade att inse det. Och fastän det var just den människan jag ville strypa för stunden. Men du visste att jag sedan skulle ha nytta av honom. Att jag sedan skulle förstå vilken dyrbar tid jag kastat bort på att tro att allt var förstört. Ensam. Ordet skrämmer mig. Jag hade aldrig klarat detta själv. Det var därför du förde oss samman igen. Det var därför.
Bloggar ifrån mobilen.
Hej hörrni! Mobilbloggning kan ju vara det mest segaste som finns. Och jag och saker som laggar=utbrott. Sitter och svär som en ohyffsad unge här på Espresso House och får ett dussin blickar på mig. Jonas skämms. Haha! Men hur som helst, det jag ville säga att efter 5 timmar av konstant sjungade och spelande på ett blåsande torg fått ihop ca. 5000 kr till barncancerfonden!!!!!! Hur megafett är inte det? NÖJD.
Happiness is only real when shared.
-ph: Emile Hirsch, Into the wild.
Mums.
Kan inte sova.
Tiden går så himla snabbt men det känns ändå som en evighet. Ibland hinner jag inte med mig själv riktigt. Jag gör saker, säger saker, förväntar mig saker utan att ens tänka efter. Och det är inte förren sen, i efterhand som jag ångrar mig och kommer på hur jag skulle kunna gjort allting annorlunda. Jag har gjort så allt för många gånger och konstigt nog lär jag mig aldrig av mina misstag. Men jag är sån. Jag kan göra om samma sak om och om igen utan att lära om. Synden straffar sig själv sägs det ju och jag antar att jag får ta åt mig av det återigen. Sånt klantarsle som jag är. Jag ska aldrig någonsin lita på någon annan än mig själv i fortsättningen. Fine. That's it. Försök förstå det nu LOUISE.
17 år.
GRATTIS VÄNNEN MIN! älskar dig♥
Disturb the sound of silence.
Minns den här dagen. Det var i mitten på Augusti och jag spenderade dagen i Stockholm. Kommer ihåg att jag gick vilse alldeles ensam och virrade runt i typ en timma. Haha! Men jag var så lycklig då. Allt gick så jävla bra. Det bara flöt på. Alltihop. Hela livet rullade liksom. En stor skillnad om man jämnför då med nu. Men en vän sa en gång till mig:
"Livet är som en bok, Louise. Efter ett avslutat kapitel kommer alltid ett nytt kapitel. Det nya kapitlet kan anntingen innehålla någonting bra eller någonting dåligt. Man kan välja att bläddra förbi det nya kapitlet, hoppa över det, förtränga det. Men då kan man heller inte börja på ett nytt kapitel, för man måste avsluta det gamla för att kunna börja på det nya annars har man aldrig chansen att lära sig från det förflutna. Det som varit. Livet har sina motgångar men man måste besegra dem för att tackla nya hinder. Man måste besegra dem för att känna lyckan. Och man måste besegra dem för att bevisa att man förtjänar någonting bättre. Glöm aldrig att efter regn kommer solsken."
You don't know what you got till you're missing it a lot.
-ph:weheartit
Ligger som vanligt sömnlös. Jag har försökt tänka på annat, bara stänga av allt för stunden. Det funkar. Men tankarna finns alltid där och om natten kommer allting tillbaks och äter upp mig inifrån. Varför, är frågan. Varför?
Empty.
Lika tom som din lägenhet är, lika tomt är mitt huvud. Jag sitter och väntar och tänker att snart rycker du upp dörren och gör samma hederliga försök till att skrämma vettet ur mig. Men det kommer aldrig hända igen. Och här sitter jag, ensam och tom. Tom på ord. Tom på förmåga att förstå. Förstå varför, förstå överhuvudtaget. Max min ängel, när kommer du hem igen?
Louise, 17 år. 
